Idag blir det ett lite sorgset inlägg.Inlägget vill jag tillägna Maria - min granne i Stockholm!
Maria bor vägg i vägg och har sitt sovrum bredvid mitt kök.
Vi har varit grannar sedan jag flyttade in för ca 20 år sedan.
Hon har njutit av att höra mej slamra lite där - då har hon känt sej trygg. Om vi inte setts eller hörts, så ringde vi varandra för att hålla lite koll.
Trots åldersskillnaden har jag ändå känt att vi varit väninnor, som ibland delat sorger, glädjor och bedrövelser.
Vi har ätit middagar och fikat tillsammans. Vi har haft varandras nycklar och hjälpt varandra med blomvattning och tillsyn.
Den största bedrövelsen var för ca 2 år sedan, när Maria fick sitt cancerbesked!Det var ofattbart och fruktansvärt!
Jag följt henne i detta och sett henne långsamt brytas ner i denna djävulska sjukdom.
Hennes dotter, som bor utomlands, har varit där en vecka varje månad i två års tid. Hon har lagat mat, tvättat och städat - en otrolig prestation.
Maria dog för ett par veckor sedan! Jag blev förvarnad tidigare i sommar, när hon blivit sämre, ändå känns det chockartat att hon inte längre finns.
.
Maria älskade vita blommor, precis som jag!
Då och då köpte jag henne en vit blomma beroende på årstid eller tog med någon blomma från torpet, hon blev alltid lika glad.
Här är de vita blommorna från min torpträdgård.
Finaste Maria - vila i frid!
.
Blommorna på bilderna:
Överst - Jättedahlia från min kruka på uteplatsen
Nästa bild - Vit gladiolus, också från en kruka på uteplatsen
Understa bilden - Doftpelargon, men ljuvliga sammetslena doftande blad
Jag tackar varmast för den och känner mej hedrad, men det känns omöjligt att välja ut några enstaka bloggar, så jag gör som jag brukar ger den till alla fina och underbara läsare som tittar in här!
.
.
En mild och ljuvligt solig augustidag är det idag!
Dagarna snurrar förbi med en väldig fart!
Igår hade jag både fint lunchbesök och en rar middagsgäst på kvällen med grillning och trivsamt prat.
Idag ägnar jag mig åt mina växter och lite annat i trädgården.
.
.
Ha en härlig onsdag!
25 kommentarer:
Lisa jag beklagar verkligen Din sorg, så ledsamt när en god vän går bort. Så vackra vita blommor.
Roligt att Du blev glad för awarden den är Du så väl värd!
Ha en fin dag!
Kram Lena
Beklagar, Lisa... att förlora en som hade plats i hjärtat är svårt. Men så underbart för den som är kvar att kunna ha den personen i hjärtat fortfarande....
Min pappa hade cancer... Han gått bort för 6 år sedan... Och jag inte kunde säga förväll...
Jag vill säga till dig, Lisa, att den ros som du gav mig i början av sommaren har tagit sig! Jag berättade ju att den var brunt och visade ingen tecken på liv. Men jag vattnade på.... Inte lätt hade den heller i hettan...Men nu kom den ett par gröna blad! Den lever! :) Trots allt...
kram till dig, Lisa... det är bra om man kan sörja.. och det ska man också!
Olg@
Åh,Lisa! Va tråkigt...Det spelar ju ingen roll att man vet, vad som komma skall. Det är lika sorgligt i alla fall. Hon hade tur,som hade dig som vän och granne.
Hoppas du njuter av denna vackra dag. Vi har oxå haft ett underbart väder idag. När jag kom hem efter jobbet klippte jag gräset och städade lite på altanen. Det är konstigt, men det blir så fort stökigt, fast man inte är där, när det är regnväder och ruggigt. Det är ju ändå, tak över...?
I kväll ska jag bli bjuden på middag hos en god vän. Det ska bli trevligt.
Ha en fin kväll! Kram Åsa.
Så tråkigt Lisa... Jag beklagar sorgen.. Det blir tomt efter henne, förstår jag.
Kram
Marie
Kommer ihåg när du berättade om henne vid ditt köksbord...
Goa grannar finns inte så många av o det är alltid lika jobbigt att mista en sådan.
Varma omtankeskramar till dig
Så ledsamt att läsa, beklagar.
Så är livet, inget vi kan styra och hårt att möta och hantera när ett liv avslutas.
Många vackra blommor som vissnar på hösten får nytt liv till våren...
Jag beklagar Lisa...att ha sin granne som vän är ett stort stöd. Någon som finns där och kan hjälpa till med blomvattning eller bara få prata bort en stund.
Här där jag bor finns månnga äldre och många försvinner nu en efter en. Men alla finns kvar i mitt hjärta. Din Maria finns också kvar så länge du minns henne:)
Och jag håller med cancer är en djävulsk sjukdom...min pappa gick bort i cancer och jag hatar verkligen den sjukdomen!
Ursäkta min långa utläggning, men det här är ett ämne som berör!
KRAM Helena
Hej,Jag beklagar verkligen..Så otroligt ledsamt när man mister någon som står en nära och man tycker så mycket om..Sänder dig många varma kramar..Susanne
Hej kära Vän!
Vad tråkigt Lisa, jag beklagar. Förstår att det är jobbigt att missta en vän och god granne. Tårarna rinner ned för mina kinder när jag läser allt vackert du skriver om Maria.Samtidigt blir jag arg på denna grymma sjukdom som tar ifrån oss gammal som ung.
Ha det så gott Lisa och njut av dina vackra blommor i din trädgård. Jag förstår att du har varit ett underbart stöd för Maria. Tänk att få ha en så underbar granne som du Lisa.
Styrkekramar till dig!
Raina
Jag beklagar sorgen! Det är obeskrivligt ledsamt när man mister någon som stått en nära.
Så härligt att ni hade en sån fin kontakt, var väninnor. Goda grannar kan ibland vara svåra att finna..
Jag sänder dig varma tankar
Var rädd om dig
Kram Lily
Så fint du berättar om Maria. Förstår saknaden och tomheten efter en så nära vän.
Kram till dig från Bodil
Oh Lisa så tragiskt. Jag har inte mist någon nära vän i den djävulska sjukdomen.Men jag vet andra som har mist sina närmaste.Min kompis Maggan, skrev jag inte om henne, hon miste sin man för ett tag sedan i cancer, den hade spritt sig genom hela kroppen.Varför kan inte forskarna mer.De lyckades ju med Aids,HIV eller hur.
Hon kommer säkert att vaka över Dig,där Du går fram.Hon finns runt hörnet.... Kram Mi
Nej men Lisa, vad sorligt!!! jag förstår att det känns helt overkligt och ofattbart sorligt...
Vilken lycka det ändå har varit att få ha henne där.. Men nu blir ju inget som förut.
Kram, Kamomilla
Føler veldig med deg i sorgen over din tap av en god nabo og venn... en tung tid for deg dette vennen...
Så vakkert du skriver om henne...
håper dagene dine blir lysere ..
En varm klem fra meg...
klemmer =)
Så sorgligt - men känn dig glad över, att hon tack vare dig fick ett litet rikare liv! Mer kan ingen göra.
Kram Lisa, från Monica!
Jag beklagar!
Hon har det säkert bra nu. Utan smärta.
Din Maria har haft tur som haft dej som vän, i med-och motgång är vänner en styrka och en lycka. Du skriver så fint om Maria och erat liv som grannar och vänner och hur sjukdomen kom och bröt sönder er fina tillvaro och Marias liv. Fina minnen kan ingen ta ifrån en, även om det känns tufft och sorgset.
Grattis till awarden, en liten ljusglimt i din lite mörka vardag just nu.
Här är grått och mulet just nu och jag väntar besök nu på förmiddagen från bloggvännen Tilde, hoppas det inte regnar för en titt på trädgården står som önskemål.
Kramar, Birgitta.
Så fint du skriver om din granne! Visst är det en hemsk sjukdom som långsamt förtär människor. I min närhet har jag två vänner som är drabbade, varav den ena är mitt i livet! Så sorgesamt. Men, som du skriver om din granne, man får minnas dem som de fina människor de var och gå vidare i livet med hågkomsten av dem dem i sitt hjärta. Och försöka glädja sig åt sin vardag på bästa sätt... och tacka någon för att man själv är frisk!
Vita blommor är och förblir de vackraste!
Grattis till awarden och ha det så bra du kan!
Kram Eva-Mari
Det är konstigt att det kan kännas så mycket, och bli så tomt, även när det är väntat. Och jag antar att sorgen är lika olika som de personer man förlorar, så man kan aldrig förbereda sig heller.
Jag beklagar sorgen, Lisa.
Kram/I.
Åh, så ledsamt Lisa! Alltid en stor sorg när nära och kära försvinner ur ens liv och det är inte roligt att se en sjukdom bryta ner en vän. Storkramen till dig Lisa!/Merja
Lisa, jag beklagar verkligen!!!
Jag kan tänka mig den tomhet du känner , efter att ha förlorat en god vän!
För det är precis så jag uppfattar det.
En underbar vänskap med 100% tillit!
Jag hoppas Maria får det bättre , var hon än är.
Massor av kramar till dig ♥!!!
Luiza
Beklagar verkligen!!
Tänk vad goda grannar är viktiga!!
kram på dig
Kära Lisa,
Ikväll trotsade jag mina föräldrars opålitliga och långsamma internetuppkoppling för att kika in hos några bloggvänner jag saknat under min semesterfrånvaro. Att finna detta ledsamma och vackert skrivna inlägg hos dig berörde mig. Det stora C, den gräsliga, skoningslösa sjukdomen är avskyvärd och skrämmande...
När vi flyttade till UK för 4,5 år sedan hade jag turen att nästan genast i en granne finna en nära vän att förtro med både nycklar och tankar, och särskilt som jag var ny i landet kändes det så skönt att ha den tryggheten. Nu när jag läser ditt inlägg känner jag att jag extra mycket vill visa min uppskattning för henne när jag kommer tillbaka till UK...
Inga ord från oss i "periferin" kan förstås lindra sorgen, med jag vill ändå sända dig den största av kramar och säga att jag, trots att jag bara "känner" dig som bloggsyster, törs drista mig till att säga att jag är övertygad om att Maria i dig hade ett fantastiskt stöd och en av jordelivets vackraste gåvor i form av fin vänskap.
Kramar till dig,
Helena
Beklagar sorgen,hon sitter nog och ler mot dig där i sin himmel. Har ju själv en liten operation framför mig,men hoppas på positiva resultat. Tar gärna emot din Award ;)
Beklagar Din sorg, men Dina fina minnen av Din vän kan ingen ta ifrån Dig. Förstår om det blir tomt och tyst nu.
Hoppas i alla fall att Din vardag blir ljus och fin. Ha det så bra Du kan. Läser alltid Din blogg, även om jag inte alltid kommenterar. Du visar alltid så vackra bilder. Dina fina kort som jag köpt gläder mig ofta.
Kram från Tummelisa
Skicka en kommentar